Idag har vi haft årsmöte. Ett ganska långt möte men också väldigt inspirerande. Jag tror att jag har predikat i 35 årsmöten på raken. Möjligen blev ett möte inställt på Dalslandsslätten pga busväder. Jag har aldrig återvänt hem efter ett sådant möte och känt mig nedslagen, även om allt inte blivit som jag tänkt.
Idag blev jag verkligen uppmuntrad. Jag mötte den lilla flicka på 10 år som snart ska döpas. Det blev en spontan kram och hon såg med glädje fram mot dopet. Så fanns den unge mannen på drygt 20 år, hemma på ledighet. På kyrktorget öppnar han hela famnen och ger mig en jättekompis kram och säger: Det var så roligt att höra dig igen. Så var det också den åldrade damen på dryga 90 år. Hon tog mig rejält i handen och drog mig närmare och hade jag inte stått emot lite så hade jag nog hamnat rullstolen. Hon visste inte hur väl hon ville mig och kunde inte riktigt ge ord åt det. Tre små händelser från en pastors vardag. Alla dagar ser kanske inte ut så här men ganska ofta. En församling är en mötesplats för alla generationer och en gemenskap så fylld av uppmuntran och kärlek.
En församlings arbete är både imponerande och omfattande. En del har varit framgångsrikt och annat mindre framgångsrikt. Så brukar det se ut i alla verksamheter. Ändå har allt haft betydelse. Nu satsar vi på ett nytt år. Falköpings Pingstförsamling, där tror vi att vi har en framtid.
